För ett par veckor sedan fick jag uppleva någonting som varit lite av en barndomsdröm för mig. Eller i alla fall en tonårsdröm, om det nu finns något som heter så.
Jag har äntligen besökt Liverpool! Och det bästa av allt är att jag gjorde det innan pappa har hunnit åka dit.
Staden i sig var också trevlig att besöka men ingenting kan jämföras med den enorma skadeglädjen jag kände över att ha varit i en stad som pappa inte varit i.
I min familj har vi nämligen lite av en tävling kring vem som har besökt flest platser i världen. Sedan tycker vi överlag om att håna varandra.
Jag har i och för sig varit i Storbritannien många gånger förut men att åka till Liverpool är någonting som jag och pappa pratat om att vi vill göra i många år. Beat you, sucker!
Skälet till fascinationen för Liverpool är enkel. När jag växte upp kunde man allt som oftast höra Beatles-musik i huset.
Som barn såg jag dock inte charmen med att de där fyra kostymprydda pojkarna som sjöng på ett språk jag inte förstod. Som jag minns det gick jag mest omkring och tjurade för att de överröstade Markolioos slagkraftiga nödrim, för hur briljant är inte sola och bada i piña colada…?, från min cd-/kasettbandspelare.
Jag var tvungen att bli hela 15 år gammal, med andra ord nästan pensionär, för att förstå vad det var pappa gillade med boysen från Liverpool. Idag älskar jag dem och har gjort i över tio år.
Därför var det ett magiskt ögonblick för mig att kliva av tåget i Liverpool, få en helt obegriplig vägbeskrivning till hamnområdet på Liverpool-engelska och sedan börja vandra genom Beatles stad.
Jag har funderat över vad som skapade Beatles-hysterin och har inte kommit fram till något givet svar men jag har några teorier.
När jag och Johanna vandrade genom Liverpool slogs vi av hur sliten och nedgången staden är. The Cavern Club, där Beatles spelade massor av gånger, är en liten källarklubb som ligger så långt ned under jord att man nästan behöver syrgasmask när man ska dit.
Att komma från de förhållandena som de gjorde och arbeta sig upp till toppen är imponerande och motiverande.
En annan sak som fascinerar mig med Beatles är deras texter. Jag, som anser mig själv smått briljant, älskar de här låtarna trots att de innehåller textrader som she loves you, yeah, yeah, yeah.
Är det inte helt otroligt att analyserande och skärpta människor kan fastna för ett band som skriver sådana texter? Kan det bero på att jag inte är så smart som jag tror att jag är? Please...!
Jag tror att man kan älska sådana låtar på grund av att de blandas upp med andra som Let It Be, Hey Jude och Yesterday.
Ingen vuxen människa orkar lyssna på Bada nakna 20 gånger på en halvtimme eftersom att livet inte är enbart glatt, tondövt och okomplicerat. Precis på samma sätt som att få av oss hade orkat läsa Dvärgen om och om igen.
De flesta av oss är för smarta för Paradise Hotel och för tröga för att bli nobelpristagare i litteratur. Med andra ord, livet är inte svart eller vitt.
Beatles lyckades på ungefär tre minuter fånga livets alla stadier i sina lagom känslosamma texter och lite trallvänliga melodier.
Ja, jag vet att det är många artister som gör det så ni kan andas djupt i era papperspåsar och lägga ned alla planer om att skicka hatmejl till mig!
Vad som gör Beatles unika är att de gjorde det först och det gör de tidlösa. Och sedan finns ju även den enkla förklaringen att de är helt jävla awesome!
Så nu finns det väl inget annat att göra än att dra på sig Beatles-tishan, plugga in hörlurarna och hoppas på att pappa inte gör mig arvlös efter det här inlägget!
//Ellen
0 kommentar(er)
