Resan går vidare. Del 5. I ett väldigt grått, men inte regnigt, utan snöigt (vad annars, det snöar extremt mycket denna vinter) Göteborg hittade jag denna roman. Jag tyckte titeln var talande.
Detta är Philip Teirs debutroman. Och jag vill läsa mer av denna person.
Smärtsam vardag, medryckande och med hög igenkänningsfaktor. Det är de ord som jag bäst tycker beskriver denna bok. Som läsare sugs man direkt in i handlingen och allt är så målande beskrivet att det känns som att man riktigt står i scenerna. Boken handlar i första hand om ett knepigt äktenskap som är på väg att rämna, men jag tycker överlag att den innehåller mänsklighet och alla livets relationer. I boken får läsaren följa med huvudkaraktärerna i medelåldersparet, med de bekymmer som den tillvaron rymmer, såväl som deras döttrars liv. Den ena dottern är 29 på pappret, men hade likaväl kunnat vara 19. Djärv, fri och med stor lust på livet och att ta för sig av det. Den andra dottern är närmare sina föräldrar gällande livssituation, med barn, make och medel-Svensson liv, eller Finlands motsvarighet till det.
Ibland upplevde jag dock att det hände för lite, och en fick veta alldeles för mycket om handlingen redan på bokens baksida, dock kan i alla fall jag se förbi detta i och med alla fina, målande scener däremellan.
Av egen erfarenhet kan jag även säga att detta är en grymt bra bok att läsa medan man väntar på att sega kompisar, host Ellen och Elin när de ska sminka sig. Det var i alla fall på det viset jag läste den.. Väntandes på äventyr i Englandet.
Vintrig, men i övrigt orelaterad till boken. Från när jag var på utbildning utanför Luleå. Vi gjorde utomhusövningar i 28 minusgrader. Härligt värre. Men vackert.
0 kommentar(er)
