Eating and reading are two pleasures that combine admirably- CS Lewis

Omgiven av idioter

Den här boken kan väl ingen ha undgått? Framsida som drar uppmärksamhet till sig. Titel som är talande. Den finns som inbunden. Som pocket. På stora affischer. Överallt har man kunnat se den.

Och efter att ha läst den så måste jag säga att den var helt okej. Jag har alltid svårt för språket i såna här böcker. Det är många ord och jag vill liksom komma framåt och till någon slags poäng. Vilket sällan sker. Men överlag var innehållet, infon, faktan och de olika exemplen bra.

 

Hur många av er har läst den? För er som inte har det ska jag nu försöka gå igenom de olika färgerna. För det är bokens huvudsakliga funktion. Gå igenom personlighetstyper, färger, och hur man ska handskas med olika personer på olika sätt. Man ska helt enkelt inte behandla alla som man själv vill bli behandlad. Det är heller inte så att man retas upp och blir arg av samma saker. Och vissa verkar överlag vara mer omringade av idioter än andra.

Den person som oftast är omgiven av idioter är den RÖDA personen. Den är rak, tydlig, handlingskraftig, och ibland med kort stubin. Den ser till att saker blir gjorda, har tydliga åsikter och i ett jobbsammanhang är denna inte sällan chef. Det är inte säkert att den medvetet vill såra någon, men ibland kan den helt enkelt råka trampa någon på tårna. Het som den röda elden.

Den rödes motsats, mer eller mindre, är den Gula. Detta är festprissen. Pratglad, om allt och inget. Positiv, optimistisk, härlig, nära till skratt och ibland lite flummig. Härlig att vara med, men inte alltid lika handlingskraftig som den röda. I gengäld har den gula ofta fler vänner på FB än den röda. Man är bra på olika saker helt enkelt. Flygig som vinden.

Personen lite mittemellan är den Gröna. Detta är den vanligaste personen. Lite som gemene man. Vill väl, gillar att kompromissa, sprida god stämning, tar inte upp överdrivet med plats. Den flyter liksom omkring och är. Och den jobbar på, gör sitt jobb, är flitig, och kommer i tid. Väldigt svensk skulle man också kunna säga. Lugn som det gröna gräset.

Den fjärde personen är den Blå. Precis som det blå vattnet, är den lugn. Analytisk, eftertänksam, noggrann. Gör inte så mycket väsen av sig, men får den en fråga till sig har den ett svar. Som troligen är rätt, analyserat och med stenkoll på källans ursprung. Den blå har koll helt enkelt. Men den behöver också tid på sig för att kunna komma fram till ett beslut.

Allt som allt behövs alla dessa personer för en fungerande arbetsplats. Eller plats överhuvudtaget. Men det är också olikheter som ger meningsskiljaktigheter. Så är någon en idiot kan man alltid fråga sig vad den är för färg. Den kanske helt enkelt inte rår för att den är en idiot?

Ett roligt exempel i boken var att många svenskar är gröna eller blå. Det var helt enkelt de som blev kvar under 1800-talets svält. De mer vågade personerna flyttade helt enkelt till USA. En liknelse som jag tycker är lite rolig.

Till er som läst den; vad tycker ni om den?

// Johanna