Ja, vad är svaret på den frågan egentligen?
Jag skulle gissa att det finns ungefär lika många svar som det finns människor på jorden. Det är få ämnen som är lika laddade som just psykisk ohälsa, i alla fall här i västvärlden.
Utan att överdriva kan jag säga att jag vet vad jag pratar om när det kommer till det här ämnet. Jag har haft min beskärda del av ångest och depressioner under livet. För mig känns det självklart att man får skämta om psykisk ohälsa så länge det görs med en viss finkänslighet.
För många år sedan, när jag var själv hemma en kväll, hamnade jag framför en film med det udda namnet It’s kind of a funny story. Jag hade inga direkta förväntningar på filmen mer än att den skulle fungera som tidsfördriv.
Författaren av boken, Ned Vizzini, hade själv upplevt flera depressioner när han skrev den. Sorgligt nog tog han livet av sig några år efter att boken kommit ut men hans budskap är lika viktigt nu som då. Kanske till och med ännu viktigare nu när Vizzini själv är död.
Boken/filmen handlar om Craig, 16 år, som lider av ångest och oro. Historien börjar med att Craig planerar att ta livet av sig genom att hoppa från Brooklyn Bridge. I sista stunden ändrar han sig dock och beger sig istället till närmsta sjukhus och skriver in sig på den psykiatriska avdelningen.
Nu kanske det är dags att stanna upp en liten stund. Hittills låter det här förmodligen som världens mest deprimerande bok/film. Det är den inte.
Någonting som gör den ännu mer intressant, som gjorde att jag fastnade för den, är att den berättas på ett humoristiskt sätt. Vizzini lyckas beskriva små egenheter i sina karaktärer på ett sätt så att vi alla kan känna igen oss i dem. Dessutom går det ofta att skratta åt både karaktärerna och åt sig själv.
På avdelningen träffar Craig alla möjliga sorters människor med olika typer av psykiska problem. Även om deras mentala hälsa ligger en bit ifrån hur de flesta av oss känner största delen av tiden är det enkelt att fastna för de här karaktärerna.
Det finns en man som sover hela tiden, vem har inte velat göra det när livet känts tufft? En annan man, som utåt sett verkar rolig och avslappnad, visar sig ha gjort flera självmordsförsök. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att man gärna håller uppe någon falsk fasad när man inte mår bra. Sedan finns det en ung tjej som skadar sig själv, som så många andra unga tjejer.
Craig själv kan inte riktigt sätta fingret på varför han mår som han mår. Stor press från skolan och föräldrarna, olyckligt kär i sin bästa kompis flickvän men det är något mer som ligger och skaver under ytan.
Jag älskar att Vizzini vågar skriva om en karaktär vars psykiska ohälsa inte går att definiera med ett eller några få ord. För hur många gånger har man inte läst romaner eller sett filmer som handlar om någon som, exempelvis, sörjer en död partner…?
Den sorgen verkar vi ha betydligt lättare att prata om än de där olustiga känslorna av att någonting är fel men vi kan inte säga exakt vad. Trots att jag är övertygad om att vi alla upplever det emellanåt.
Jag, som själv känt så här flera gånger i mitt liv, vet hur frustrerande det kan vara att känna sig konstant nedstämd utan att kunna säga varför. För mig känns det inte heller främmande att man kan utveckla djupa depressioner i sådana lägen. För hur ska man kunna bearbeta sina känslor när man inte vet vad man känner?
Genom boken/filmen får Craig delta i olika terapigrupper och sakta men säkert börjar de tunga tankarna och känslorna att svalna. Med några förändringar i tillvaron, någon som lyssnar och vetskapen om att han inte är ensam i sitt mående förstår Craig att perioder av nedstämdhet och ångest är sådant som kommer och går i livet.
Jag hoppas att jag också ska kunna inse det en dag. Till dess uppmanar jag er alla att våga vara ledsna och nedstämda ibland, jag lovar att ni inte är ensamma.
//Ellen
0 kommentar(er)
