De senaste dygnen har jag ägnat cirka 90% av min tid på soffan eller i sängen. Av den enkla anledningen att jag har åkt på influensan, eller i alla fall något influensaliknande virus.
Till alla er som funderar på att börja jobba med barn kan jag ge rekommendationen; tänk om. Barn är giftiga! Förmodligen de mest giftiga varelserna på den här planeten. Sedan jag började jobba som förskollärare kan jag räkna på fingrarna de dagar jag har känt mig frisk.
Det enda som är bra med att ligga däckad i influensan, när man orkar hålla sig vaken vill säga, är att man har tid att titta på massa serier.
Under den här sjukdomsperioden har jag fastnat för en alldeles speciell serie och plöjt igenom hela säsongen. Det är, håll i hatten nu, Wild Kids!
För er som levt i en låda de senaste åren och på riktigt inte vet vad Wild Kids är för något kan jag berätta att det är ungefär som Robinson för barn. Med den stora skillnaden att deltagarna är snälla mot varandra och ingen röstas ut, istället tillkommer nya barn till det laget som vinner lagtävlingen.
Jag är så grymt imponerad av människor som utsätter sina kroppar för stora fysiska påfrestningar, ett annat personligt favoritprogram är Mästarnas mästare. Ännu mer imponerad blir jag när 11-12 åringar står i jägarvila, kastar sig i isvakar och löser pussel som många vuxna inte hade klarat under tidspress.
Det här gör också att jag blir otroligt känslomässigt engagerad när barnen förlorar en tävling. Jag gråter så mycket när jag kollar på Wild Kids att det är ett mirakel att jag har någon hud kvar under ögonen.
Att se de här barnen kämpa får mig att vilja gå tillbaka i tiden och vara 11 år igen så att jag också kan ställa upp i Wild Kids. Med den lilla justeringen att jag ska ha idrott som största intresse istället för att spela Sims och äta kladdkaka.
Så ut i naturen och rör på er, jag hänger på så fort jag orkar ta mig upp ur soffan!
Snoriga pussar!
//Ellen
0 kommentar(er)
