För ett par veckor sedan läste jag denna fantastiska bok av Sara Stridsberg. Jag är fortfarande lite bitter över att den inte ens var nominerad till Augustpriset. Den var ruggigt bra helt enkelt.
I denna roman följer man en styckmördad kvinnas perspektiv. Från livet som det var, och det som kommer efteråt. Historien tar sin början med smärtan och rädslan kring själva dådet. Historien ska sedan flera gånger återkomma till detta tillfälle. I detta ögonblick ser huvudpersonen sitt liv fara förbi. Hennes namn är Kristina, en prostituerad heroinmissbrukare. Och hon har precis råkat ut för en man med stort kvinnohat. Kristina är Jaget i boken, och det här är hennes berättelse. Den är från början kantad av problem, och det ska inte bli bättre. Brokig uppväxt, en lillebror som drunkar framför hennes ögon och heroin som sedan helar hennes själ. Broderns död har stor påverkan på hennes liv, och hon blir aldrig av med tomheten efter honom. Det enda som hjälper är drogerna och törsten efter mer. Livet fortsätter med försök till att bli ren, försök till att behålla sina barn. Som aldrig fungerar. Livet som beskrivs är alltigenom mörkt och utsiktslöst. Hon följer sedan sin mor som är kvar i livet såväl som sina barn.
Språket här är starkt, trasigt och skört på samma gång. Sällan har jag så tydligt känt med huvudpersonen. Berättelserna är hemska, nära och de tränger sig in under huden på mig. Jag kan riktigt ta på dem.
// Johanna
0 kommentar(er)
