Ännu en av de nominerade till Augustpriset. Författaren är Kenneth Hermele och detta är berättelsen om honom och hans föräldrar. Om hur livet var som jude i Stockholm i början och efter andra världskriget. Jag tycker berättelsen och språket är bra, men inte riktigt gripande? Det är som att berättelsen nosar på viktiga känslor och affekter men inte når hela vägen. Boken är helt okej, men den ger inget djupare intryck på mig. Om än fin läsning som man gillar och uppskattar för konstens skull.
Och appropå Stockholm! Det är precis där jag är just nu! Imorgon händer nämligen en spännande grej, för det är så dags för Mia Skäringer. Jag kan inte vara mer exalterad!
Till er som läst boken, vad tyckte ni?
// Johanna
0 kommentar(er)
