Dags för recension av Kazuo Ishiguro! Den senaste nobelpristagaren, om man inte räknar med Nya Akademins pris såklart. Genom engelskakurs för hundra år sedan så har tidigare läst Återstoden av dagen, som jag för övrigt tyckte var sådär. Nu var det dags för Never let me go. Första gången jag kom i kontakt med den här historien var faktiskt genom filmen för flera år sedan. Det var först för ett par veckor sedan som jag kom i kontakt med filmen igen och då trillade poletten ner att den baserades på en bok… Då var jag ju tvungen att slå till.
I sin makaberhet är den här historien väldigt vacker och positiv. Den handlar om de människor som växer upp med syftet att vara organdonatorer, en hemsk grundstomme tycker jag.. I uppväxten har dessa personer den vetskapen med sig hela tiden, som en naturlig grej, och därför tycker de inte att det är konstigt. Vilket känns hemskt som utomstående. I centrum för berättelsen står Kathy, och det är genom hennes ögon som berättelsen målas upp. Som läsare följer man deras liv, deras kärlek, deras uppväxt, deras mål, deras personligheter och deras ständiga sökande efter svar.
0 kommentar(er)
