Jag har länge varit, och är, fascinerad av böcker som utspelar sig i koncenrationslägren under andra världskriget. De är hemska, målande, starka men samtidigt fyllda av hopp mitt i misären. Det är som att även om människan befinner sig på botten går det att finna någon slags mening och mål med att ta sig därifrån. Jag var ung när jag första gången läste Anne Franks dagbok. I det spåret har jag sedan fortsatt, inte på något absurt sätt men ändå så pass att jag läser högaktuella böcker i ämnet. Den senaste i raden är denna bok av Heather Morris. Boken är baserad på verkliga händelser.
I denna historia följer man personen som tatuerar in fångarnas nummer. Han är själv jude och sätts på detta arbete efter att ha överlevt en episod med tyfus. Genom detta arbete möter han tusentals människor och en dag får han se henne med stort H. Gita. Tatueraren, Lale, ser plötsligt ett mål med lägret; han ska hitta Gita och vinna hennes kärlek. Om detta, samt kampen om överlevnad på olika sätt följer genom hela boken. Historien är vackert skriven och koncentrerar sig mer på det goda än det onda.
Jag trodde först att boken skulle handla om ett sätt att få fler fångar att överleva gaskamrarna genom att tatuera in ett särskilt nummer, men jag insåg snabbt att det här är en annan historia. Genom en sträng övervakan skulle detta givetvis vara omöjligt.
// Johanna
0 kommentar(er)
